Om boken: 1982 / "Maria Petrovna tryckte sina läppar mot ungerskans lockiga huvud och kysste det och grät - hon grät om sin son, om den frusna Ungerska, om alla dessa förlamade människor. Och det fanns ingen mer ilska i min själ. Det fanns en känsla av en gemensam, enorm olycka som drabbade alla och utjämnade alla».